Sinnliga material kontrasterar mot kliniskt vita laboratorier i DTU:s byggnad 112

På DTU Sustain experimenterar forskare och studenter från forskningsområdet Ressource Recovery med nya metoder för återvinning av resurser. I de avancerade laboratorierna bearbetar bakterier och enzymer allt från gödsel och avloppsvatten till byggavfall så att materialen kan brytas ned och skickas tillbaka till ett cirkulärt resurskretslopp.

Den här typen av forskning kräver naturligtvis miljöer som kan matcha och komplettera den viktiga rollen i den gröna omställningen. Ambitionerna inom hållbarhet var därför också på topp när DTU offentliggjorde anbudet att uppföra en ny byggnad till DTU Institut for Miljø på Lyngby Campus.

– Byggnad B112 är ett fyrtornsprojekt för DTU:s höga hållbarhetsambitioner och är bland annat precertifierad till DGNB Guld. För att göra mer informerade val har vi gjort flera livscykelanalyser (LCA) och haft stort fokus på att säkerställa låg energiförbrukning och ett hälsosamt inomhusklimat, säger projektledare Tobias Wittenburg från Christensen & Co.

Tillsammans med kollegan Louise Gerner Rasmussen och resten av projektteamet har han ritat den nya laboratoriebyggnaden.

Resultatet är en flexibel och högfunktionell byggnad med öppet uttryck, där stora fönsterpartier med träramar tillför massor av materialkänsla och dagsljus och ger en inbjudande inblick i den banbrytande forskningen. Den höga kvaliteten har redan säkrat byggnaden, vars fullständiga namn är DTU Ressource Recovery Research Platform, Bygning 112, en plats bland finalisterna som kan bli Årets byggnad vid Building Awards 2023. Priset delas ut i november 2023.

Hållbarhet i stor skala

DTU tillrättalade anbudet för B112 enligt en samarbetsmodell där det redan fanns ett förhållandevis begränsat uppdrag. Istället var det upp till byggruppen, som utöver Christensen & Co bestod av Langvad Arkitekter, Norconsult, Elindco och användarna från DTU, att gemensamt sammansätta byggprogrammet. 

– Det är en framgångssaga att hela projektgruppen har arbetat nära tillsammans för att nå målet om hållbarhet i stor skala. Hållbarhet är inarbetat på väldigt många olika områden, där DGNB-certifieringen bara är en av de mer mätbara, säger Louise Gerner Rasmussen och förklarar:

– Tidigt i processen använde vi framför allt hållbarhet som riktmärke när vi valde material och konstruktion. Bland annat genom att skapa en inspirerande miljö med trälister, akustiktak, gröna tak och andra innovativa material som vi alla måste vänja oss vid att bo i. Vi har även haft stort fokus på Design for Disassembly i alla delar av byggnaden.

Den här typen av samarbetsprojekt blir allt vanligare inom byggbranschen och enligt Tobias Wittenburg har metoden en rad fördelar: 

– Eftersom det är samma team under hela projektet är det lättare att förebygga kunskapsförluster och hålla varandra informerade om ekonomi och till- och frånval. Den viktigaste lärdomen var att de olika parterna är starka i olika faser. Entreprenören blir snabbt fokuserad på de praktiska detaljerna, medan vi arkitekter är mer vana vid att tänka i en luftig skissplan i en tidig fas. Så det är inte meningsfullt att alla är med lika mycket hela vägen igenom, men överlag har det varit ett lyckligt äktenskap.

Läs mer om DTU:s byggnad 112 här

Fleksibel facade forlænger levetiden

Fleksibilitet var et af de DGNB-parametre, der var særligt i fokus. Projektgruppen traf flere afgørende valg, der gør at bygningen lettere kan omdannes til nye formål og dermed få forlænget sin levetid. Blandt andet ved at sikre, at placeringen af bygningens vinduer ikke begrænser brugen af de indre arealer.

– Vi valgte at bruge et facadekit, der gør det muligt at ændre placeringen af vinduerne efter behov. Det er nyt at tænke fleksibilitet ind i facaden, så den kan ændres på samme måde som de indvendige områder. Inde i bygningen er der glasvægge mellem lokalerne, der dels udnytter dagslyset optimalt og dels giver brugerne behagelige og inspirerende omgivelser at arbejde i, forklarer Louise Gerner Rasmussen.

Projektgruppen har også gjort en stor indsats for at minimere klimaaftrykket af bygningens bærende konstruktion.

– Den klassiske laboratoriekonstruktion er en bagvæg af tung beton, der giver bygningen en stabil kerne. For at minimere brugen af beton valgte vi i stedet en konstruktion af søjler og bjælker, hvor tomrummet mellem de bærende elementer er fyldt ud med lettere og mindre klimabelastende materialer, for eksempel træskeletvægge, siger Louise Gerner Rasmussen.