Arkitektur för personer med demens måste rymma individens livshistoria
Att tänka nytt om det välbekanta är en av arkitektens viktigaste uppgifter i arbetet med framtidens vårdhem för personer med demens. Här är hemtrevnad och trygghet viktiga ledord, och det handlar om att använda bekanta former och sunda material när man skapar nya hem och miljöer med utrymme för individens livssituation och livshistoria.
När kognitiva färdigheter avtar till följd av sjukdom och förmågan att klara vardagen på egen hand inte längre räcker till, kan det vara nödvändigt att flytta till ett vårdhem. Det kan vara omvälvande – särskilt för personer med demens. Därför är det viktigt att skapa en trygg miljö som ger trivsel och livskvalitet.
Arkitektur som är till stöd för äldre med en demensdiagnos är ett växande område. Här talar man framför allt om värdighet, livskvalitet och respekt för den äldre. I byggandet utgår man från individen och har förståelse för hens livssituation och behov. Jonas E. Andersson är arkitekt, fil.dr. och docent i arkitektur och stadsbyggnad vid institutionen för urbana studier vid Malmö universitet. Han har under många år arbetat med och forskat om arkitektur för äldre med demens. Enligt honom är det just hänsynen till individen som gör skillnad i verkligheten.
– Att förstå individen är avgörande när man ritar hus för denna målgrupp. Vi måste tänka i termer av arkitektur som stöttar snarare än stigmatiserar. Förr gömdes byggnader för personer med demenssjukdom undan, medan det idag är mer fokus på att integrera dem som en naturlig del av det övriga samhället. Det är oerhört viktigt för äldre med demensproblem att se människor omkring sig för att de ska trivas, förklarar han.
Han får medhåll av Kristina Møller Hansen, arkitekt och segmentspecialist inom vård på arkitektkontoret Friis & Moltke. De senaste åren har hon och hennes kollegor ritat flera vårdhem för personer med demens, bland annat Huset Nyvang i Randers och Tornhøjhaven i Aalborg, som båda har sin utgångspunkt i boende med demens.
– God arkitektur för personer med demens måste kunna rymma de livsberättelser och den vardag som de boende har med sig. Det är deras hem och deras vardag, men det är vårt ansvar som arkitekter att skapa ramar som hjälper de boende att behärska sin egen vardag och en meningsfull gemenskap och dessutom rymmer hela demensspektrumet och maximerar individens livskvalitet, säger hon.
Foto: Huset Nyvang, ett kombinerat äldreboende och förskola i Randers, Danmark
Begränsade stimuli
För många nya intryck kan skapa oro och otrygghet hos personer med demens. Av samma anledning har arkitekter som arbetar inom detta område ett särskilt fokus på att välja välkända former, material, textilier och möbler som kan skapa en viss igenkänning och hemtrevnad för de boende.
– Så långt det är möjligt försöker vi att arbeta med igenkänning och material som tonar ner det institutionella och istället ger känslan av ett hem. Istället för att bo i den blå korridoren kanske man bor vid det stora trädet eller dammen. På så sätt skapar vi lugn och trygghet runt lägenheterna, förklarar Kristina Møller Hansen och fortsätter:
– Material kan ha många funktioner. Om man till exempel tittar på frågan om akustik är ljud något som i hög grad påverkar de boende. Därför har det en central roll i en byggnad, där en del boende ibland kan vara högljudda. Med Troldtekts akustikplattor kan vi både fånga upp ljudvågorna, begränsa mängden efterklangstid och skärma av de som är mycket ljudkänsliga eller har nedsatt hörsel. Dessutom ger Troldtekt en taktil yta som tillför värme till rummet.
Jonas E. Andersson pekar också på inredningen som en viktig faktor för trivseln – och som en punkt där svenska demensboenden kan bli bättre:
– Helheten är viktig för att skapa trygghet och därför kan både färger och inredning påverka de boende. I Sverige blir det ofta väldigt vitt och kliniskt, eftersom hygienfrågan är väldigt viktig. Men det skapar oro bland de boende när man bygger sjukhusliknande miljöer för människor som inte förstår att de är sjuka, säger han.
Homelike > hospital-like
Jonas E. Andersson har stor insikt idenna paradox. I sin avhandling Architecture and Ageing: On the Interaction between Frail Older People and the Built Environment presenterar han tre begrepp som utgår ifrån hur svenska vårdhem för äldre med demens uppfattas:
-
Homelike
-
Hotel-like
-
Hospital-like
Koncepten bygger på hur former, material, möbler och textilier var för sig bidrar till att skapa en enhetlig miljö. Här visar svensk forskning att äldre personer med demens trivs bäst i en miljö med hemkänsla, medan en sjukhusliknande miljö förvirrar personer med en demensdiagnos.
– Det är klart att det ställer krav på arkitekturen när den ska passa äldre med ett ökat vårdbehov, där tillgänglighet och användbarhet blir avgörande. Det måste finnas bredare dörrar, större badrum och plats för lyftanordningar, men samtidigt ska det kännas som ett hem, förklarar han, innan han fortsätter:
– Vi bör sträva efter homelike för att skapa de bästa miljöerna för både boende och deras anhöriga. Här är man lite bättre i Danmark än i Sverige, där våra äldreboenden och vårdhem ofta är väldigt hospital-like. Jag tror att vi i Sverige kan bli bättre i framtiden när vi börjar titta på utvecklingsmöjligheterna och de förändrade behoven efter coronapandemin.
På Friis och Moltke har de lyckats föra in det hemtrevliga och plocka bort det sjukhusliknande – åtminstone som ett störande inslag för de boende.
– Med den här typen av byggnationer börjar vi alltid med att lägga fast flödes- och logistikkoncepten i förhållande till vad vi gör, till exempel med mat, medicin, kläder/linne och lagervaror. För det måste alltid att finnas en viss grad av funktionalitet. Förutom att vara de boendes hem är det också en arbetsplats som måste fungera. Genom att flytta logistikflödena så långt som möjligt från lägenheterna minimerar vi störningarna för de boende, samtidigt som personalen får ro att utföra alla praktiska uppgifter – men fortfarande i nära anslutning till de boende, förklarar Kristina Møller Hansen.
Båda arkitekterna är dock överens om att vi är på väg åt rätt håll och att vi har en stabil grund för framtiden.
– Både politiker och samhälle har insett att om vi ska kunna ta hand om den växande andelen äldre måste vi komma igång snart. Det finns ingen fast mall för hur äldreboenden ska se ut, men vi har många bra delar att bygga vidare på. Det viktigaste är emellertid att vi kommer ihåg att sätta de äldres behov i fokus för arkitekturens utformning, avslutar Jonas E. Andersson.
